Mitt anförande på idébaren

Idag deltog jag i en skoldebatt på idébaren på Kulturhuset i Stockholm.
Vi inledde med att var och en av oss fick hålla ett anförande. Här återger jag det anförande jag höll.

_____________________________________________
”En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.”

Citatet kommer från Almegas remissvar på Björn Åstrands utredning om en mer likvärdig skola. Almega backade snabbt från citatet och sa sig inte längre stå för det när det blev uppmärksammat av Johan Enfeldt. Regeringen bytte ut ett inlämnat remissvar långt efter remisstidens utgång. Det är såvitt jag vet unikt.

I början av 90-talet genomfördes en rad reformer som innebar att den svenska skolan avreglerades, konkurrensutsattes och valfrihet att välja mellan olika aktörer infördes där en skolpeng skulle följa elevens val av skola. Den dåvarande regeringen menade att det skulle vitalisera skolsystemet och leda till en dynamik av konkurrens mellan skolor och det i sig skulle leda till pedagogisk förnyelse, ekonomisk effektivitet och högre kvalité i hela skolväsendet.

Reformerna har lett fram till en policyförändring där skolan gått från att vara ett gemensamt samhällsansvar till att bli varje förälder och elevers individuella ansvar. Med det fria skolvalet förväntas föräldrar ta ansvar för sina barns framtid, men vad händer med de elever som inte har föräldrar från akademiska hem som kan stötta eleverna i skolarbetet? 

De senaste 15 åren har jag arbetat som lärare och rektor i särskilt utsatta områden. Det är särskilt roliga områden att arbeta i samtidigt som vi ser konsekvenserna av skolsegregationen. Vi har underskott på svenska språket, hög elevomsättning och en budget som saknar stabilitet. Vi finansierar skolan utifrån ett felaktigt antagande, nämligen att en skolas kostnader påverkas av antal elever i klasserna. En skolas intäkter är till 100 procent rörliga medan 90 procent av kostnaderna är fasta. Man behöver inte vara ekonom för att förstå att det är ett ineffektivt sätt att fördela resurser.

Vi har lika skolpeng mellan kommunala och enskilda huvudmän trots att hemkommunen har ett lagstadgat större ansvar att tillhandahålla skolplatser för alla invånare i kommunen, och i alla geografiska områden. Detta större ansvar innebär merkostnader som enskilda huvudmän inte har. Eftersom skolpengen är lika, trots huvudmännens olika ansvar skapar enskilda huvudmäns nyetablering och expansion underskott för hemkommunen. Då har skolpengen ökat eftersom hemkommunen har gjort av med mer resurser än vad man hade till förfogande vid årets början. Då måste hemkommunen ersätta enskilda huvudmän för den genomsnittliga summa per elev man har i underskott. 

Till detta kan man också addera, att när elevkullarna minskar på grund av demografiska förändringar så blir det tomma platser i kommunala skolor. Då ökar skolpengen som kommunen behöver betala ut till samtliga friskolor i kommunen, trots att deras kostnader inte har ökat. 

En vanligt förekommande invändning är att – Om enskilda huvudmän etablerar sig får väl hemkommunen anpassa sig. När en enskild huvudman nyetablerar sig eller expanderar är det inte hela klasser på de kommunala skolorna som byter skola, det är några elever i varje klass. Då står hemkommunen kvar med 90 procent av kostnaden, men tappar 100 procent av intäkten för eleven. Samma antal elever blir dyrare att utbilda för hemkommunen.

I Sundsvalls kommun har drygt 1 000 elever börjat hos enskilda huvudmän de senaste fyra åren vilket har skapat underskott under vissa år på mer än hundratjugo miljoner för Sundsvalls kommun.
Eftersom skolpengen är lika har hemkommunen betalat ut 108,5 miljoner i extra retroaktiv ersättning till enskilda huvudmän. Det får konsekvensen att underskotten för kommunen ökar. Då måste enskilda huvudmän ersättas, igen. Kommunerna sitter fast i en negativ spiral som bara kan brytas med förändrad lagstiftning. 

Det är de elever som är i störst behov av särskilt stöd som betalar notan för Skolförordningens likabehandlingsprincip, den princip som slår fast att skolpengens grundbelopp ska vara lika trots huvudmännens olika ansvar. 

Skollagen slår fast att utbildningen ska vara likvärdig varhelst den anordnas.
Skollagen slår fast att skolan ska kompensera för elevernas olika förutsättningar att klara grundskolan. Skollagen slår fast att grundskoleutbildning är en rättighet för varje barn, men det är också varje barns skyldighet eftersom vi har skolplikt

Att säkerställa att alla elever, oavsett föräldrar får en grundskoleutbildning på likvärdiga villkor är inte en svår etisk fråga för mig som lärare och skolledare. 

På återseende
/Linnea

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: