Skoljournalistik i en klass för sig

Emma Leijnse på Sydsvenskan är en av Sveriges vassaste skoljournalister. År efter år granskar Emma skolan, ger berättelser liv och hon plockar fram siffror och data som underbygger det hon ser och upplever när hon besöker skolor.

I hennes senaste bok I en klass för sig följer Emma två skolklasser, en skolklass i ett socioekonomiskt starkt område och en skola i ett socioekonomiskt utsatt område. Hon intervjuar lärare och elever och är med under lektioner.

Jag känner igen mig i varenda stavelse i boken, i varenda intervju. I varenda beskrivning av undervisning och händelser. Emma beskriver min, och mina medarbetares vardag på min skola.

Jag brukar säga att – att undervisa i ett socioekonomiskt svagt respektive starkt område är två olika yrken trots samma lärarutbildning.
Att undervisa en klass med elever från 20 olika länder och kulturer är inte samma arbete som att undervisa en klass där alla elever har föräldrar med rötter i Sverige. Klasserna har olika förståelse för skolmoral, för vad gott uppförande är och de har olika kunskaper i svenska språket. Det är svårare att lära sig läsa om du inte har studieteknik, språket och uthålligheten. Att lära sig läsa är ett maratonlopp med häckar strategiskt utplacerade.

Vi vet att resultatskillnaderna mellan skolorna ökar. Vi vet att skolvalet och den fria etableringsrätten driver på segregationen. Vi vet vad vi behöver göra åt det. När jag läser i boken om vad OECD säger om svensk skola känner jag en trötthet och uppgivenhet.
Vi vet vad problemet är och vi vet vad vi behöver göra åt det både vad gäller skolans ramverk och innehåll.

Varför tar inte beslutsfattarna ansvar för Sverige elever och skapar en fungerande grundskola?
Jag vill ha svar på den frågan. Lagstiftarna måste ställas till svars för sin handlingsförlamning.

När jag läser om utmaningarna de har i den socioekonomiskt utsatta skolan tänker jag att vi som arbetar i dessa skolor jobbar oerhört hårt för att bygga upp fungerande verksamheter – samtidigt som lagstiftarna slår undan benen på oss.

Varje gång jag ser en debatt på TV där Socialdemokraterna fortsätter sitt trötta prat om vinsterna och borgerliga partier om bättre lärare och hårdare tag känner jag att jag inte vill fortsätta arbeta i skolan. Att förbjuda vinster och att ha hårdare tag löser inte skolans problem.

Min känsla när jag läser boken är sorg.
Sorg över att ett så kallat välfärdsland som Sverige medvetet fortsätter att förstöra samhällets viktigaste grundpelare – skolan.
Vi tvingar in eleverna i ett dysfunktionellt skolsystem. Vi tvingar dem att gå i ett dysfunktionellt skolsystem där glättig yta är viktigare än robust innehåll. Vi tvingar in dem i ett system där det är ett lotteri för lärarna om de råkar hamna på en skola där de inte behöver arbeta ihjäl sig.
Eleverna med störst behov får sämst förutsättningar, som sanktioneras av de politiker som blockerar föreslagna förbättringar.

Samtidigt som jag blir ledsen över hur skolan misshandlas sönder och samman får jag energi att fortsätta opinionsbilda för ett bättre skolsystem.

Vi får inte glömma att, att lära sig läsa är ett maratonlopp med häckar. Lagstiftarna adderar hinder efter hinder vilket gör att inom ett par år kommer bara de elever som har föräldrar med eftergymnasial utbildning att ta sig i mål. Vad händer med de barn som inte tar sig i mål?

Läs I en annan klass och engagera dig för att skapa opinion för ett bättre skolsystem.

På återseende!

/Linnea

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: