rektor_linneas ledarsida

Kambodja
Rwanda
Srebrenica
Uganda
Halabja
Sinjar
och nu Ukraina

Efter varje folkmord har vi hört – aldrig igen.
Trots det händer det igen. Och igen. Och igen.

Kriget i Ukraina har pågått i över en månad. Miljontals människor är på flykt. Familjer har splittrats. Kroppar ligger i massgravar och på gatorna. Civila.
Människor som inte begått något brott, människor som för några veckor sedan levde sina vardagliga liv, arbetade eller studerade. Nu är delar av Ukraina sönderbombat till grus. Miljontals liv har slagits i spillror. Kvinnor föder barn till ljudet av flyglarm. Till ljudet av missiler och bomber som slår ner på avstånd. Huskroppar som skakar. Barn som lever sina första dagar av sina liv i skyddsrum.

Kriget i Ukraina är precis som alla andra krig outhärdliga.

2015 läste jag Caroline Salzingers bok – Hälsningar från ondskans axelmakter. Hon skriver om sina resor i Irak, Syrien, Iran, Nordkorea, Libyen och Kuba. Hon borde ge ut en ny utgåva med ett kapitel 7.

Det skulle handla om Ryssland och diktatorn Putin.
Vardag och vansinne. Vardagen i Ryssland och vansinnet i Ukraina.

Putin utgör en av ondskans axelmakter och sådana satans mördare ska fångas in och skickas till Haag. Helst igår.

På återseende

/Linnea