När kriget kom till skolan

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut. Jag drömde om en jättesal där statsmän satt i rad, så skrev de på ett konvolut, och reste sig och sa – det finns inga soldater mer, det finns inga gevär och ingen känner längre till det ordet militär”

Ed McCurdy skrev fredssången Last night I had the strangest dream 1950, men vi känner den som I natt jag drömde, översatt av Cornelis Vreeswijk 1964. 

Den 24:e februari hamnade Ukrainas befolkning i den värsta tänkbara mardrömmen. Det går inte att förstå vad folket i Ukraina går igenom om man inte själv upplevt krig. Jag har pratat med många av mina elever, medarbetare och vänner som själva har upplevt krig den senaste veckan. De kan relatera till det Ukrainas befolkning går igenom nu. Vi som aldrig upplevt krig kan aldrig förstå.

De senaste 16 åren har jag arbetat med barn och elever som upplevt krig i de förskolor och skolor jag arbetat på. Jag har ofta tänkt att vi som jobbar med barnen upplever kriget på avstånd. Vi möter oron hos barnen, tröstar och kramar dem, vi lyssnar på deras berättelser från när de sökte skydd i skyddsrummen, hur det låter när bomber landar på deras kusins hus, hur rädda de var när de klev i båten som skulle ta dem över medelhavet och hur jobbigt det var att komma till nya länder hela tiden. 

Nu har vi krig i vår närhet och barnen ställer många frågor.
Var ligger närmaste skyddsrum rektor?

Ett flygplan åker över skolan och elever frågar, kommer det bomber nu?

Varför är det krig så nära oss?

När flyglarmet testas känner eleverna igen ljudet från Syrien eller Irak. Många barn i Sverige bär på tunga ryggsäckar med minnen från krig och flykt. De har promenerat genom Europa för att hitta en säker plats, åkt över medelhavet i båtar som inte är sjödugliga eller i bästa fall fått hjälp av UNHCR program för kvotflyktingar. Varje barn bär på sin egen historia. Ryggsäcken är ofta tung och otymplig att bära på. Det är svårt att koncentrera sig på matematiklektionen när man inte vet om ens älskade kusin som är kvar i hemlandet lever nästkommande dag. 

Vi som arbetar med barnen fokuserar på att behålla vardagen så normal som det går för eleverna. Desto mer kaos det är i omvärlden, desto viktigare blir våra rutiner. Samma rutiner, samma undervisning, lekar, rast och utflykter. Vi vet att det barnen behöver när de är oroliga är rutiner, förutsägbarhet och ett svar på alla frågor som dyker upp i huvudet. När vi inte kan svara bekräftar vi oron och vi lovar att berätta mer så fort vi får mer kunskap. 

Varje morgon när jag vaknar tänker jag att jag drömt en mardröm igen, sen vaknar jag och inser att Putins vidriga krig i Ukraina fortsätter. Jag hoppas att jag snart får berätta för mina elever att – det finns inga soldater mer, det finns inga gevär och ingen känner längre till det ordet militär”

Nu måste Sverige göra det enda rätta och välkomna de flyktingar från Ukraina som behöver skydd.

På återseende!

/Linnea

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: